definition

Att jag inte skrivit på länge betyder inte att jag inte har något att skriva om.

På sätt och vis har jag bytt ut mina offentliga monologer mot slutna dialoger, vilket innebär att jag blir emotsagd ibland. "Konstruktivt" känns som ett ord som ska nämnas i sammanhanget, och visst är det ju det! Att konstatera det uppenbara är lite av min grej, men utmaningen ligger i att gräva lite djupare! Att se skogen trots alla träd som står i vägen är inte alltid lika självklart som det låter. En sådan sak vad gäller dialoger är att det är olika människor med olika erfarenheter som möts, att det inte alltid handlar om att vinna, eller övertyga den andra. Man kan försöka mötas halvvägs, men kan lika gärna hamna utanför kartan! Vill man så kan en diskussion visa upp samma verklighet ur ett annat perspektiv, precis som en resa vidgar dina vyer.

Jag är hos mina föräldrar i Småland just nu. Vi diskuterar kring köksbordet och tittar på gamla filmer från när jag och mina bröder var små. En hemresa påminner dig om var du kommer ifrån. Vad som en gång var viktigt och vad som fortfarande är det. Vad försöker jag säga? Kanske att vida vyer är viktigt, men att man alltid ska behålla fokus?

Nya upplevelser och intryck formar mig, förändrar mig. Jag välkomnar det, men glömmer inte bort what's important

Du kan ta pojken ur byn, men du kan aldrig ta byn ur pojken!

Jag skrev tidigt att den här bloggen handlar inte om mig, men om min värld. Jag låter detta bli en parentes där jag skriver om mig själv. Lite vagt, lite splittrat. Jag vet inte vad jag ska skriva, och ger konstgjord andning tills vidare.

//Per Definition Taavo//

Vidareutveckling av förra inlägget:

Träffade i somras en gammal man, 91 år närmare bestämt, som hade levt ett helt liv innan min mor ens nått puberteten. Jag träffade honom i egenskap av läkare, där jag skulle ge honom råd inför fortsättningen efter att han haft sin första hjärtattack. Det brukar bli ett kort samtal på några minuter. Jag satt inne hos honom i ledigt en halvtimme. Känns lite fånigt i efterhand att jag skulle ge honom råd...

"Folk är för rädda nuförtiden", sade han, "för bekväma och rädda".

"Annat var det på 30-talet, då hade man anledning att oroa sig. Krig hotade och ingen hade pengar. 50- och 60-talet, däremot, då hade man det riktigt bra, men inget emot hur man har det idag! Ändå verkar folk må sämre nuförtiden. Människor idag är för bekväma för att anstränga sig för vad de egentligen vill. För rädda att satsa på kärleken. Men det kan jag säga till dig, jag som har levt, att har man levt ett liv utan kärlek, så har man inte levt alls."

Hans fru hade gått bort året innan och nu saknade han henne. Han hade lyckats fånga sin stora kärlek, Hon som han hade känt hörde ihop med honom och som han hade fått kämpa för. De hade tillsammans ibland fått anstränga sig för att det skulle fungera men de hade alltid älskat varann.

Efter att ha hört en sån historia känns det självklart. Vi ger upp för lättvindigt, vi "nöjer" oss och vi låter bli att förverkliga våra mål. Vi skiljer oss vid minsta motgång och vi törs heller inte lämna dåliga förhållanden av rädsla att bli ensamma. Vi tappade våra ambitioner någonstans mellan fjärrkontrollen och chipsskålen, mellan 21 Jump street och Baywatch, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Vietnam och Kuwait, mellan CSN och A-kassan... Mellan 15 och 65? Jag vet inte, men det kanske är dags att plocka fram Den Unge Werther igen?