definition

Vidareutveckling av förra inlägget:

Träffade i somras en gammal man, 91 år närmare bestämt, som hade levt ett helt liv innan min mor ens nått puberteten. Jag träffade honom i egenskap av läkare, där jag skulle ge honom råd inför fortsättningen efter att han haft sin första hjärtattack. Det brukar bli ett kort samtal på några minuter. Jag satt inne hos honom i ledigt en halvtimme. Känns lite fånigt i efterhand att jag skulle ge honom råd...

"Folk är för rädda nuförtiden", sade han, "för bekväma och rädda".

"Annat var det på 30-talet, då hade man anledning att oroa sig. Krig hotade och ingen hade pengar. 50- och 60-talet, däremot, då hade man det riktigt bra, men inget emot hur man har det idag! Ändå verkar folk må sämre nuförtiden. Människor idag är för bekväma för att anstränga sig för vad de egentligen vill. För rädda att satsa på kärleken. Men det kan jag säga till dig, jag som har levt, att har man levt ett liv utan kärlek, så har man inte levt alls."

Hans fru hade gått bort året innan och nu saknade han henne. Han hade lyckats fånga sin stora kärlek, Hon som han hade känt hörde ihop med honom och som han hade fått kämpa för. De hade tillsammans ibland fått anstränga sig för att det skulle fungera men de hade alltid älskat varann.

Efter att ha hört en sån historia känns det självklart. Vi ger upp för lättvindigt, vi "nöjer" oss och vi låter bli att förverkliga våra mål. Vi skiljer oss vid minsta motgång och vi törs heller inte lämna dåliga förhållanden av rädsla att bli ensamma. Vi tappade våra ambitioner någonstans mellan fjärrkontrollen och chipsskålen, mellan 21 Jump street och Baywatch, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Vietnam och Kuwait, mellan CSN och A-kassan... Mellan 15 och 65? Jag vet inte, men det kanske är dags att plocka fram Den Unge Werther igen?