definition

Jag har måndag hela veckan. Alla dagar flyter ihop och ser exakt likadana ut. Jag vet precis vad som kommer hända för samma saker hände igår. Det var måndag då med. Jag sover lite för länge, äter en slarvig frukost och skyndar mig till bussen. Jobbet är stressigt men inrymmer ändå stor variation varför det blir höjdpunkten i livet. Jag är för trött för att träna och för lat för att laga ordentlig mat. En långsam nerförsbacke. Inte svarta banan, men nedåt går det.

Får la göra som i filmen. Se till att genomföra en perfekt dag för min egen skull. Göra allt rätt så jag kan komma vidare. "Atención Gringo! Be all you can be!" Pancho Villas pastich på US Armys rekryteringsslogan.

Jag går till gymet.

Vi stod nära varann, som buske och bär
men ibland är det svårt, att se ting som de är

Gatsten och väg skiljs av upploppets här
Det sker utan varning, rätt vad det är.

Det gjorde mig ont, en rift i min själ
och blottade så min sårbara häl

I tårar och sorg tog jag farväl,
av min vän och min älskade, min Brutus likväl

Men Orfeus och jag klarade ej våra test,
Eurydike och du, ni förlorade mest.

-----------------------------------------------

Tar detta nu slut? Var det allt jag kom på?
Nej! Min hämnd är mer raffinerad än så!

I likgilitghet och utan distans
finns jag dig nära fastän ingenstans

Man lever och lär av sina misstag,
men för dig gör livet ett undantag!

En missad kurs, en läxa att lära
berövar jag dig på min ära.

How you like me now?

På vägen hem från krogen idag cyklade en kille förbi mig med sitt gäng. De diskuterade något intensivt. Vad vet jag inte. Precis som han passerade mig hörde jag ett enda stycke av samtalet. Han sa "jag känner mig som anulusus fibrosus". Av detta drog jag några snabba slutsatser. Han var antagligen medicinstudent då han liknade sig själv med den yttre fibrösa delen av en mellankotskiva som omsluter nucleus pulposus, dess geléartade kärna. Den andra slutsatsen var att han antagligen inte var någon speciellt duktig student, då det heter anulus fibrosus, inte anulusus.

Men mina spekulationer slutade inte därvidlag. Jag undrade, varför kände han sig så? Kände han en så stark inre, såväl som yttre press, likt spänningen från kärnan och från omgivande kotkroppar, av någon anledning? Han kanske var förälskad i sin brors fru, och trodde sig ha känslorna besvarade, men kunde inte agera på detta, då alla sade att det var fel, trots att han kände i varje nerv inom sig att han ville göra henne till hans? Kanske var han homosexuell och slets mellan att acceptera vem han var, och hans mors önskan efter barnbarn? Isåfall kanske han var enda barnet... Det vet jag ju inte såklart. Hade han syskon?

Kanske var han bara full och ville demonstrera för sina vänner att han lärt sig något nytt, recce som han antagligen var. Inte ens detta klarade han av.

Tappar jag tron på människan?

Nej jag tänker inte redigera. Det får publiceras som det blir i skrivande stund.

Tiden tar ingen hänsyn.
Universum vet inte ens om att jag existerar.

Om det är en slump att vi finns här på jorden och universum och tiden är oändlig så måste ju någon gång intelligent liv uppstå, utvecklas, älska, förlora gå under, tills det återuppstår på nytt någon annanstans.

Tiden och slumpen vet inte ens om att jag existerar, men förr eller senare kommer de båda att föra dig till mig.

Hoppas det blir under min livstid.

Men tiden tar ingen hänsyn.