fantasi och cynism

På vägen hem från krogen idag cyklade en kille förbi mig med sitt gäng. De diskuterade något intensivt. Vad vet jag inte. Precis som han passerade mig hörde jag ett enda stycke av samtalet. Han sa "jag känner mig som anulusus fibrosus". Av detta drog jag några snabba slutsatser. Han var antagligen medicinstudent då han liknade sig själv med den yttre fibrösa delen av en mellankotskiva som omsluter nucleus pulposus, dess geléartade kärna. Den andra slutsatsen var att han antagligen inte var någon speciellt duktig student, då det heter anulus fibrosus, inte anulusus.

Men mina spekulationer slutade inte därvidlag. Jag undrade, varför kände han sig så? Kände han en så stark inre, såväl som yttre press, likt spänningen från kärnan och från omgivande kotkroppar, av någon anledning? Han kanske var förälskad i sin brors fru, och trodde sig ha känslorna besvarade, men kunde inte agera på detta, då alla sade att det var fel, trots att han kände i varje nerv inom sig att han ville göra henne till hans? Kanske var han homosexuell och slets mellan att acceptera vem han var, och hans mors önskan efter barnbarn? Isåfall kanske han var enda barnet... Det vet jag ju inte såklart. Hade han syskon?

Kanske var han bara full och ville demonstrera för sina vänner att han lärt sig något nytt, recce som han antagligen var. Inte ens detta klarade han av.

Tappar jag tron på människan?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback