definition

Jag har måndag hela veckan. Alla dagar flyter ihop och ser exakt likadana ut. Jag vet precis vad som kommer hända för samma saker hände igår. Det var måndag då med. Jag sover lite för länge, äter en slarvig frukost och skyndar mig till bussen. Jobbet är stressigt men inrymmer ändå stor variation varför det blir höjdpunkten i livet. Jag är för trött för att träna och för lat för att laga ordentlig mat. En långsam nerförsbacke. Inte svarta banan, men nedåt går det.

Får la göra som i filmen. Se till att genomföra en perfekt dag för min egen skull. Göra allt rätt så jag kan komma vidare. "Atención Gringo! Be all you can be!" Pancho Villas pastich på US Armys rekryteringsslogan.

Jag går till gymet.

Vi stod nära varann, som buske och bär
men ibland är det svårt, att se ting som de är

Gatsten och väg skiljs av upploppets här
Det sker utan varning, rätt vad det är.

Det gjorde mig ont, en rift i min själ
och blottade så min sårbara häl

I tårar och sorg tog jag farväl,
av min vän och min älskade, min Brutus likväl

Men Orfeus och jag klarade ej våra test,
Eurydike och du, ni förlorade mest.

-----------------------------------------------

Tar detta nu slut? Var det allt jag kom på?
Nej! Min hämnd är mer raffinerad än så!

I likgilitghet och utan distans
finns jag dig nära fastän ingenstans

Man lever och lär av sina misstag,
men för dig gör livet ett undantag!

En missad kurs, en läxa att lära
berövar jag dig på min ära.

How you like me now?

På vägen hem från krogen idag cyklade en kille förbi mig med sitt gäng. De diskuterade något intensivt. Vad vet jag inte. Precis som han passerade mig hörde jag ett enda stycke av samtalet. Han sa "jag känner mig som anulusus fibrosus". Av detta drog jag några snabba slutsatser. Han var antagligen medicinstudent då han liknade sig själv med den yttre fibrösa delen av en mellankotskiva som omsluter nucleus pulposus, dess geléartade kärna. Den andra slutsatsen var att han antagligen inte var någon speciellt duktig student, då det heter anulus fibrosus, inte anulusus.

Men mina spekulationer slutade inte därvidlag. Jag undrade, varför kände han sig så? Kände han en så stark inre, såväl som yttre press, likt spänningen från kärnan och från omgivande kotkroppar, av någon anledning? Han kanske var förälskad i sin brors fru, och trodde sig ha känslorna besvarade, men kunde inte agera på detta, då alla sade att det var fel, trots att han kände i varje nerv inom sig att han ville göra henne till hans? Kanske var han homosexuell och slets mellan att acceptera vem han var, och hans mors önskan efter barnbarn? Isåfall kanske han var enda barnet... Det vet jag ju inte såklart. Hade han syskon?

Kanske var han bara full och ville demonstrera för sina vänner att han lärt sig något nytt, recce som han antagligen var. Inte ens detta klarade han av.

Tappar jag tron på människan?

Nej jag tänker inte redigera. Det får publiceras som det blir i skrivande stund.

Tiden tar ingen hänsyn.
Universum vet inte ens om att jag existerar.

Om det är en slump att vi finns här på jorden och universum och tiden är oändlig så måste ju någon gång intelligent liv uppstå, utvecklas, älska, förlora gå under, tills det återuppstår på nytt någon annanstans.

Tiden och slumpen vet inte ens om att jag existerar, men förr eller senare kommer de båda att föra dig till mig.

Hoppas det blir under min livstid.

Men tiden tar ingen hänsyn.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag känner mig tom och likgiltig. Tänker på hur beroende jag är av sol och värme. konstigt för en kille från Polcirkeln. Som en indisk tiger uppvuxen med nordpolens pingviner, ungefär. Men det är hatfyllt att göra jämförelser säger Jack. Vi är vad vi är vad vi är och det är bara så det är. Det får bli som det blir när det inte blev som det skulle, ungefär.

Konstigt hur jag alltid behövt någon annan för att plocka fram mitt bästa. Som att jag själv redan vet vad jag kan och inte behöver bevisa något för mig själv, men för dig måste jag visa min fullkomlighet, som ju uppenbarligen är fullkomlig enbart när du är närvarande. "You complete me" säger Isse till Johanna. Det kanske är så det funkar. Som små enzym är vi, med ständigt behov av substrat. Well, jag blottar min aktiva yta, kom bara, konformationsförändra mig!

I am such a nerd. Mina fem minuter är slut.

Som ett plåster....

Jag lossar det sakta och väljer lite smärta under lång tid. För rädd, oförmögen att dra snabbt och med ett skrik frigöra allt på en gång.

Jag inspekterar såret som ännu inte läkt:
-Infekterat.

Att det gör så ont;

Amputera dig från mitt hjärta.

När jag gick i lågstadiet hade vi en lärare som satte oss att skriva fem minuter varje dag. Vi hade alla varsin tankebok där vi skulle skriva våra funderingar.

"Men jag vet inte vad jag ska skriva!" var den vanligaste kommentaren.

"Skriv det då", svarade läraren.

Visst hände det att man trotsigt fyllde några sidor med "jag vet inte vad jag ska skriva jag vet inte vad jag ska skriva jag vet inte vad jag ska skriva" men oftast hade man något att reflektera över.

Tänk er det klassrummet med 20st sjuåringar som sitter och reflekterar över sina egna tankar...

So boring. Nothing to do.
Staring at the ocean, thinking of you.

A tick-tocking clock is all that I hear,
approaching the time when you will be near.

Waiting is murder, but arriving is birth!
To have you in my arms is unmatched in its worth

Tentalåten, har jag lyssnat på innan varje tenta sedan våren -04!

 

(Tack Oskar!)

Tänker på alla de fantastiska möten man kan råka ut för inom de vita sterila väggar som alltför ofta bekläder rummen i våra sjukhus i vårt lagom måttliga land...

Mannen jag skrev om i ett av mina första inlägg här, under samma rubrik som ovan, är ett inspirerande exempel. Det tar mig tillbaka till de tankar han fick mig att tänka. Hur alla känslor tycks födas ur sin exakta motpol, när kärlek innebär att känna saknad, rastlöshet, förtvivlan och oro, och ur detta kommer bekräftelse, trygghet, styrka och tro på sig själv och sin vän.

Allt bottnar på något sätt ner i hur man egentligen vill ha det. Alla ovan beskrivna känslor är fullt mänskliga och naturliga i en sån utsatt situation som det är att våga ge sig därhän med någon. Så hur ska vi definiera detta? Hur vill jag att det ska vara?

Jag vill vara med någon som är en egen individ! Jag vill vara modig nog att släppa taget tillräckligt för att hon ska fortsätta utvecklas, växa som en egen persona. Jag vill att hon och jag ska växa i oanade riktningar med varandras stöd och inspiration, att vi ska kittla varandras sinnen intellektuellt, sexuellt och individuellt. Jag vill att det ska vara du och jag, inte bara vi. Man kan aldrig äga en människa och även om jag vill ha dig så är det alltid upp till dig när jag får dig, och vice versa. Bromsklossar finns det nog av omkring oss, låt oss inte bli tillsammans med en också.

Jag vill tro att man tillsammans kan inspirera varandra till att vara så mycket mer! Jag vill inte bara vara med dig för att "med dig behöver jag bara vara mig själv", men för att du också får mig att vilja förbättra mig själv! Man kan stimulera varandra att plocka fram ens bästa sidor, att behålla skärpan och att vara "på tå". Därigenom må bättre med varandra och sig själva.

Ju mer man släpper taget desto mer känner man oro och ängslan. Detta känns det som att vi är för rädda för att göra idag. Vi är helt enkelt för ovana. Sträck upp en hand alla som tappat en kompis när denne gått in i ett förhållande! Men håll huvudet kallt! Tänk på det nyktert! Vill du verkligen vara med någon som inte vill vara med dig? Är det mer ynkligt att tvinga sig kvar likt en igel på en person som bara längtar bort, eller att bli lämnad i ett förhållande som har passerat bäst före-datum för längre tid sedan än den där löken du glömt bort längst in i ditt kylskåp? Nej, släpp taget! spräck din skyddande bubbla och våga växa med dina känslor istället för att kväva dom.

Werther kanske inte är någon bra förebild då, men jag ger honom ett halvt rätt: man måste våga kämpa för det man tror på och man ska stå för sina känslor. Alla som gör det är mina vardagshjältar.

---

Nyckel-klyschor: Våga för att vinna, kärlek är som en fågel, håller du den för hårt så dör den, håller du den för löst så flyger den iväg.

Alternativ titel: Du och jag mot världen, eller du och jag och världen?